Workflow vs agentWorkflow vs Agent
Två fundamentalt olika arkitekturer: workflows följer fördefinierade steg deterministiskt, agenter resonerar autonomt och väljer sina egna steg.
Det finns två fundamentalt olika sätt att använda en språkmodell i en lösning. Valet mellan dem är ett av de viktigaste arkitekturbesluten.
Workflow
En workflow är ett fördefinierat flöde där varje steg är kodat i förväg. Modellen anropas vid specifika punkter, men vilka steg som tas och i vilken ordning bestäms av koden, inte av modellen.
Input → Steg 1 (LLM) → Steg 2 (kod) → Steg 3 (LLM) → Output
Fördelar: förutsägbart, testbart, billigare. Nackdelar: rigid, kan inte hantera oväntade situationer.
Agent
En agent har en öppen loop, en agentloop, där modellen själv bestämmer vilka steg som behövs. Den resonerar, agerar, observerar och avgör själv när den är klar.
Input → [Resonera → Agera → Observera] × N → Output
Fördelar: flexibel, kan hantera det oväntade. Nackdelar: oförutsägbar kostnad, svårare att testa.
Tumregel
Om du kan rita ett flödesschema med alla möjliga vägar, bygg en workflow. Om du inte kan, bygg en agent.
Verkligheten är en glidande skala. Många lösningar kombinerar: en workflow som driver det övergripande flödet, med agenter vid de steg där flexibilitet behövs.