MinneMemory / Persistence

En språkmodell har inget inbyggt minne mellan sessioner. Varje ny konversation börjar med ett tomt blad. Minne måste byggas utanför modellen.

Tre nivåer av minne

Sessionsminne. Konversationshistoriken inom en pågående session. Modellen "kommer ihåg" vad ni pratat om, men bara så länge fönstret är öppet.

Projektminne. Persistent information som laddas automatiskt. I praktiken ofta filer i en mappstruktur (context-repo) som agenten läser vid behov: projektbeskrivningar, mötesanteckningar, beslut.

Organisationsminne. Kunskap som gäller över projekt: processer, standarder, produktkataloger.

Context-repo

Ett vanligt mönster är att organisera agentens minne som en mappstruktur med markdown-filer:

projekt-context/
├── CLAUDE.md          ← Projektöversikt
├── moten/             ← Mötesanteckningar
├── arbete/            ← Analyser, resultat
└── _kund/             ← Domänkunskap

Varje ny fil som läggs till gör agenten kunnigare, utan modellbyte och utan kodändring.

Delat och versionerat minne

När flera agenter ska dela minne räcker inte en lös mapp. Då behövs infrastruktur: en minnesstore med åtkomststyrning (read-only för referensmaterial, read-write för arbetsminne), versionshantering så varje ändring kan granskas och återställas, och samtidighetsskydd så agenter inte skriver över varandra. Det agent A lär sig kan då läsas av agent B nästa gång den startar.

Ett minne som bara växer blir rörigt. minneskonsolidering är processen som mellan sessioner går igenom det som skrivits, slår ihop dubbletter och lyfter fram mönster, så minnet hålls i ordning över tid.

Varför det spelar roll

Minnet är det som gör att en agent kan bli bättre över tid. Varje dokumenterat beslut, varje korrigering, varje mötesanteckning ökar agentens förmåga.